fannywanberg

Visst, man kan släppa ut känslorna. Men oron, depressionen är ju ändå kvar. 

Innan kunde jag aldrig tänka mig ett liv utan livet. Men idag hatar jag livet, vad den gör med oss! 

Om inte familjen och David fanns hade det inte varit något för mig. 

Livet är svårt. Så sjukt svårt! 

Jag är snart 23år och får i princip börja om ifrån början för att kunna känna mig någorlunda säker med det jag gör, är det verkligen det livet hade förutsätt att det skulle vara!?

Och nu när det händer så mycket i andras liv så får jg gladeligen bara stå och titta på ifrån åskådar plats. 

Det var ju där jag också ville vara, det som jg hade planerat som liten. 

Men jag känner varken igen vad som händer eller vem jag är. 

Livslusten är borta, självsjänslan och självförtroendet är som ett minne blott. 

Att det har gått så långt så jag tröstat mig själv med mat på nätterna för så känner jag mig "lycklig"

Vad fan är det för jävla lycka. 

Usch!!