29/10-2013

Mitt liv med panikångesten! 
 

Panikångest är något som jag har erfarat är att man blir väldigt ensam som person. Människor misstolkar än att man inte vill umgås, fast man egentligen har sådan fruktansvärt ångest och mår så psykiskt dåligt. Panikångest är något man inte kan se, som man kan göra om man har brutit ett benn.
 
Jag trodde att jag skulle klara av mina problem av mig själv. Men ju mer saker gick åt skogen och ju mer jag började isolera mig, desto mer förstod jag att det här skulle jag aldrig klara av själv. Jag började gå hos en kurator på vårdcentralen. Hade bara samtal med henne och för varje gång mådde jag bara mer och mer dåligt, jag visste mina problem men jag visste inte HUR jag skulle ta mig ifrån det. Jag trodde man skulle klara det genom att säga till hjärnan att sluta tänka så. Men allt satt kvar i bakhuvudet och panikångesten kom ändå.. 
Efter ca 1 år hos kuratorn skickade hon mig till Rehab i Karlskoga. där det finns massa specialister i området psykisk hälsa. Där fick jag diagnosen paniksyndrom, och får idag hjälp med att hitta tillbaka till en fungerande vardag! 
 
Dagen då jag inte kunde åka tåg med min pojkvän var dagen då jag verkligen vändde en hel hand från att lära mig att leva med panikångesten till att bara bli av med den. Jag vill inte ha den, den ska bort, så långt bort ifrån mig som möjligt!
 
*Det jobbigaste med panikångesten är att man blir så isolerad utombords och inombords. 
*Jag tror alltid på att det negativa ska hända framför det posetiva.
*Det känns som jag tränger mig på konstant för att jag på något sätt "stör". jag har mina problem, gillar inte  folksamlig så i affären är jag mer till besvär än till hjälp
*Jag kan inte åka tåg eller buss till mina läkarbesök eller till min pojkvän ( jag måste alltid be om hjälp med  skjuts)
* Jag kan inte planera så mycket eftersom jag ALDRIG vet när min ångest kommer. ( Och att veta att man kanske har planerat något med sin pojkvän och sedan inte kan, så känns det som man sviker och ångesten kommer. Det har hänt mig för ofta.. ) 
*Många vänner har lämnat mig, och jag klandrar dom inte för det. 
* Många människor vet inte hur dom ska hantera min panikångest.
* jag skulle vilja kunna gå i skolan och kunna börja jobba. Bygga en framtid.
* Kunna vara lite mer "spontan" i det jag gör.
* Få en fungerande sömn. 
 Med mera.
 
Panikångesten har tagit över mitt liv.
Men jag har nu börjat med tabletter och det känns äntligen som jag kan ta tag i små saker som jag inte orkade med innan på grund av ångesten. Det känns som jag börjar komma någonstans! 
Mitt mål är att få en fungerande vardag som andra människor tar för givet. 
Jag vill, jag kan, jag ska komma ditt!! 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0