17/11-2013

Börjar känna mig galen!
Är så otroligt rastlös och jag kan ju verkligen inte hitta på något att göra. 
Önskar att jag kunde gå i klädaffärer utan att få panik, eller tex gå och fika på ett cafe i stan, men eftersom jag inte klarar av människor och för att jag har isolerat mig så hårt så kan jag inte, jag vågar inte.. och bara tanken får mitt hjärta att bara bulta snabbare..
Men ändå så klarar jag inte av att sitta och se samma väggar hela tiden. Jag vill uppleva livet, känna mig intressant och viktig jag också. 
För hur viktig kan en människa som jag vara egentligen!? Jag kan inte arbeta, går i princip aldrig ut, umgås aldrig med männsikor. Utan jag lever i min lilla bubbla med massa ensama tankar om livet. 
Jag är för ung för att ha sådana här tankar om livet att ingen kommer märka om jag ens var borta. Men hur ska man komma ihåg mig !?
Känner mig som en bortsprungen hund som ingen vill lägga ner tid på. 
 
Har haft några sjukt dåliga dagar nu ett tag och vet inte om jag håller på att gå in i en deprission eller vad det är som händer, men känner mig så otroligt nerstämd och ledsen över det liv som mitt liv blev till! 
Jag är glad över min pojkvän och mina två familjer, inte för det, utan just det att det ska vara så svårt, det är ju inte såhär jag hade tänkt mig att mitt liv skulle bli när jag var liten och hade drömmar om att bygga en karriär och tjäna massa pengar och leva i ett stort hus med mannen i mitt liv, att jag skulle klara av utmaningar ensam som en klackspark och att jag var så otroligt självständig. Jag drömmde om allting som det inte blev! 
 
Jag är så otroligt irriterad på mig själv att jag lätt det här gå så långt som det gjorde.. Att jag inte tog tag i det första gångerna jag trodde jag skulle dö, eller de gånger jag kände mig så otroligt rädd för folkmassorna. alla varnings signaler helt enkelt. 
Hade jag tagit tag i det då istället för att tro att jag klarade av det av mig själv, ensam är stark.. pfft där fick jag för det. 
ovasett hur man anstängde hjärnan för att det skulle funka, så gick det åt skogen gång på gång. 
och jag har mig själv att tacka att det har gått så långt som det gjort nu..
Bra Fanny bra.
 
Jag är galen..
Jag mår verkligen inte bra just nu, verkligen inte..
Over and out / butter tjej 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0