8/3-2014

ibland känns mitt liv lite smått hopplöst. jag vill så mycket med mitt liv, jag vill studera och få det jobbet jag vill ha.
jag vill kunna tjäna mina egna pengar och vara självständig. jag vill kunna "leva" livet som en vanlig människa i min ålder. jag vill kunna handla utan att få panik av att jag tror att människor är för nära inpå mig.
jag vill kunna åka buss/tåg för att kunna ta mig till de ställena jag vill utan att störa alla andra.
att varje dag ha räddslan i kroppen över att få panikångest som sedan gör att jag får ångest. det är ingenting jag önskar någon
jag önskar att jag tog tag i detta när det var som minst. när jag kände mig lite smått nervös. istället väntade jag tills jag svimmade av bland människor.
nu har det gått så långt så jag måste få hjälp för att få en fungrande vardag. panikångesten kommer aöltid vara med mig och kan komma när jag minst annar det.. men då har jag mina verktyg.. och jag hoppas då att jag lär mig att jag inte kommer dö, att hjärtklappningarna som känns så äkta och nära döden upplevelse bara är min hjärna som spelar mig ett spratt och är inställd på flykt.
jag vill flytta ihop med David. men det känns så långt borta när jag har så mycket att tänka på innan. som " kan jag ta mig överallt utan att behöva ta bussen mm "
något som gör att jag inte kan njuta av att vara i min ålder och flytta ihop med mannen jag älskar. allt tar en sådan lång tid..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0