17/3-2014

Att vakna varje morgon är ett helvete för mig, då jag vet hur det är att ha ständig ångest och oro över livet. 
Det känns även helt sjukt att jag så ung måste medicinera mig med både antidepressiva och sömntabletter för att få en någorlunda vardag.
att ständigt gå och vara rädd för att bli ensam.. sånt som en person i min ålder inte ens ska behöva tänka på.
Tyvärr så märker man att mysket av den oron stämmer då många av mina dåvarande vänner inte hör av sig när jag började dra mig undan mm pga av min diagnos. Något som jag själv egentligen inte kan hjälpa..
men då är jag så otroligt tacksam för min familj, min underbara pojkvän och mina svärföräldrar som står ut mig trotts mina aggresiva betende och gråtattacker och räddslor för livet!
de som vågar skoja med mig och vara någorlunda som man alltid har varit, bara en liten smula mer respekt över att jag kanske ibland tar åt mig eller kanske helt enkelt har en för dålig dag för det!
Och Tanja, våran vovve!
hon som luggit bredvid mig genom mina ångest attacker och slickat bort mina tårar även om jag puttat bort henne. hon gav aldrig upp om mig och kämpade för att komma nära, och när jag väll gav upp, så blev jag även lugn och tacksam över hennes närhet!
 
Utan alla dom här värdefulla personerna, tror jag inte ens att jag hade rest mig efter varje fall. jag hade gett upp för länge sen och slängt in handduken. Tror ärligt talat att jag inte hade klarat mig! 
 
Min diagnos. Paniksyndrom, förändrade mitt liv, men öppnade även upp  mina ögon att jag jnte trivdes i vissa situationer! .
konstiga är att jag har inte haft svårt med att vara med männsikor, förr var jag alltid med i inne gruppen i klassen och hängde alltid med överallt och pratade.
så den här lotten hade jag aldrig räknat med.
visst jag trivdes inte när det blev för mycket folk, då backade jag lite och tystnade för på något sätt var det skrämande. och nu i efterhand så var ju det ett tecken. och att jag inte tog den då, gaah jag ångrar mig varje dag och lever med den ångesten.
men jag klarar mig. och jag ska lära mig att leva med detta.
Jag kan! Jag vill! Jag ska ! 
 
Puss! 
 
 
Får bli en bild på min vackraste ängel för jag saknar henne så och hon var alltid den som puschade mig och gav mig hopp om livet! och varje dag är saknaden det jag känner mest! 
Du bettyde så mycket för mig och kärleken till dig är evig älskade mormor! <3
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0