fannywanberg

Oj här var det länge sen jag skrev nu känner jag. Men just nu behöver jag skriva av mig lite !

 

Jag mår inte bra, inte alls om man säger så!

Jag försöker hela tiden att ta mig till min pojkvän (har ju inte varit där på över 1 år nu).

och förut märkte jag inte av hur illa och svårt jag har det med saker, eftersom David alltid kom till mig när vi inte hade pengar och sådant. Men nu när vi har pengar så det räker och blir över, och eftersom min man jobbar så mycket nu så vill jag liksom komma till honom, vissa honom att jag verkligen bryr mig och älskar honom.

Men då förstör min panikångest allt. 

Jag blir rädd för att åka långa sträkor och känslan av räddslan hatar jag något så fruktansvärt, man tappar kontrollen fullständigt och vrrir sig i någon konstig kramp ångest eller vad man ska säga..

Jag märkte det inte innan, men det har verkligen blivit så dåligt, så dåligt som jag aldrig trodde det skulle bli! 

 

Jag är  stark med mig själv, Jag slutade med saker jag inte gillat! Jag har slutat med smink och tycker faktiskt jag är ganska fin trotts allt! Jag har hittat mannen i mitt liv, jag är kär och lyckligast i världen när vi ses! <3

Men så kom panikångesten och förstörde det.

Jag är ju inte såhär!

Jag brukar kämpa hårt som fan för att göra andra glada !

Jag bryr mig om människor och gillar ärligt talat att vara med dom!

mm.

Men nu har allt förändras till det tvärtom!

 

Jag har ju inte åkt bort på över 1 år, så inte konstogt att man får seperations ångest när man ska åka till mannen man älskar, Men jag hatar det ! 

Jag vill kunna göra vad jag vill utan att panikångesten hindrar mig!

Men den har tagit över mitt liv. och jag hatar det som pesten! 

Ännu ett "ledsamt" inlägg. Men ändå en del av saningen!

 

jag saknar min man något så fruktansvärt mycket! Tack älskling för att du står ut med mig trotts att jag sviker dig om och om igen när jag inte "vågar" eller kan komma :( <3